Året som gått

Det här året har varit otroligt händelserikt. Det är det första ordet jag tänker på. När det inleddes var jag gravid i sjätte månaden och vi hade precis flyttat ihop i vår 3:a. Det var en sån kanonstart för oss tillsammans på nåt sätt. Men visst undrade jag vad jag gav mig in på när jag flyttade ifrån Gotland. Att bo i huvudstaden var inte direkt nåt jag såg fram emot. Trängsel, buller och avgaser. Nä fy sjutton, det enda som lockade var att äntligen få bo tillsammans med pappan. Ville såklart helst att vi skulle ha hittat den där 4:an på en gång, så vi slapp flytta sen igen med alla små barnen. Vill ju ha ett gäng till.

Måste erkänna att det inte var så jättemotiverande att jobba de sista månaderna innan bebisleverans. Längtade mest efter att ”bara vara”, försöka fatta att vi snart skulle bli en till. I mars gick jag på föräldraledighet, planen var att hinna vara ledig några veckor innan förlossning. Ja, det hann jag ju eftersom vi fick vänta åtta dagar extra. Men det var inte så farligt. Blev inte sådär less, det värsta var bara att inte kunna sova skönt. Blev heller aldrig riktigt orolig för förlossningen. Det som händer, händer liksom. Kvinnor har fött barn i alla tider. Nog skulle väl också jag klara av det. Well, inte var jag lika kaxig när det gått en vecka över tiden och jag haft värkar till och från i två dagar.

Peo föddes måndagen den 24 april på Södersjukhuset. Han vägde snåla 2 860 gram, hade lågt blodsocker och gulsot. Första tre dygnen gav vi honom 10-20 ml ersättning med kopp varannan timme för att veta hur mycket han fått i sig. Han solades i solarium tolv timmar, låg mycket på min mage. Stacks i händer och fötter hela tiden för att de skulle få nya värden. Så åkte vi äntligen hem. Lycka.

Jag lärde känna några andra nyblivna mammor. Gudskelov, eftersom jag inte hade så många vänner här i stan. Det blev min räddning, för Peo visade snabbt att han ville bli aktiverad. Och snacka om att man blir less av att bara sitta inne och glo med bebis…!

Sommaren var den bästa i mannaminne, men jag kunde inte riktigt njuta. Var en hönsmamma som ville skydda Peo från varenda solstråle. Pappan fick veta att han levde varje gång han körde vagnen lite för brutalt. Men successivt försvann det där. Fotbolls-VM kom, jag åkte till Gotland med Peo och så åkte vi till västkusten en vecka också. Peo stortrivdes i bilbarnstolen och trots moln så var vi nöjda. Karuseller på Liseberg, god mat och krabbfiske.

I augusti började Emma årskurs 4. Stora tjejen! Storlek 36 i skor och lånar mammas kläder. Hon fyller fritiden med dans, gitarr, teater och fotboll. Men dans är roligast. Hon är grym på alla ämnen i plugget, även matten trots att ”den är tråkigast”.

Pappan har bytt jobb, från en utmaning till en annan. I december överraskade han mig dessutom med vigsel på Centralstationen. Han friade för två år sen och redan då erbjöd sig min kollega Tommy Wahlgren att viga oss. Sagt och gjort, vi sa ”ja” och så blev jag då äntligen fru Nilsson. Vi firade med att åka till New York över julen. Extra härligt, eftersom vi inte varit iväg utomlands på ett och ett halvt år.

Så här sitter jag nu, ett år senare, och konstaterar att livet i storstan är helt okej. Jag trivs till och med! Till Gotland har jag flugit fyra gånger, måste ju ändå få min ö-dos. Konstaterar också att jag hemskt gärna hade velat vara gravid med nummer två så här dags, men okej då, kan väl vänta på den grejen en stund till. Att börja jobba igen efter sommaren känns inte så tokigt. Komma tillbaka till verkligheten så att säga.

Annars har Emma bestämt att hon ska jobba på Broadway när hon blir stor. Peo har bestämt sig för att aldrig lära sig att somna själv i egen säng. Och jag och pappan vet att 2007 blir ett kanonår.

Gott Nytt på er!