Äntligen hemma
Det är som att trycka på en magisk knapp. Plötsligt förlorar mamma all världens betydelse. Kommer inte när man ropar. Vill inte kramas. Tuffar till sig. Faschinerande, det där. Fast det kan ju ha att göra med att han inte träffat dem på två veckor. Pappan och storasyrran. Vi har ju varit bortresta. Peo har kutat omkring här hemma och vrålat efter dem. Tänk vilken lycka igår när de äntligen kom hem.
January 3rd, 2008 at 10:48 pm
Ett bekant scenario. Men dock - mamma är ju alltid mamma, som det heter
January 4th, 2008 at 7:15 am
Ja mina barn är ju extremt pappiga av sig. När Tommy varit borta blir båda så glada och nära på i extas, när han är tillbaka. När jag varit borta några dagar får man på sin höjd ett glatt hej mamma och en kram!
Så orättvist!;-D
Även jag säger alltid kom innan det är försent. Men hur vet man? Man går ju där och tänker att det är nog en fas. Jag vet snart hur jag känner. Man vill inte oroa. Fast nog tycker jag att det ALLTID finns anledning att försöka så mycket man kan. Speciellt om det finns barn med. Äktenskaps rådgivning är aldrig samma sak två gånger.
Det hade han kunnat ge dig! Och om det inte blivit bättre sen så skulle det ändå kännas som att tyvärr, det går inte, men vi har ialla fall försökt!!
Ingen tröst, men det är nått jag tänkt på bara.
Kramar i travar till dig och Peo
Susanne
January 4th, 2008 at 9:27 am
Känner igen…. Men mamma är mamma, vänta ska du få se
January 4th, 2008 at 10:16 pm
Dorisettan: Ikväll gallskrek pappa efter…. pappa. Suck. Hoppas han skärper till sig snart
Susanne: Håller med dig. Till fullo.
Sarah: Och den som väntar på något gott väntar… alltid för länge!