Kvällens reflektioner
Satan i gatan vad mycket det är nu. Hektiskt på jobbet och privat. Men allt börjar sätta sig. Nya tjänsten, ekonomin, vänja mig vid varannan-veckorna. Det där sista funderar jag en del på. Hur det kunde gå så snabbt. Klart jag längtar efter Peo när han inte är här. Men det känns inte längre som jag ska gå sönder. Förklaringen är tredelad. Känner mig inte lika ensam som för några månader sen. Vet att han har det bra hos pappan. Och jag har aldrig “bara” varit mamma. Har varit Camilla hela tiden.
Andra om: jobb, jobbet, ekonomi, separation, längta, längtan
June 18th, 2008 at 5:30 pm
Hej pa dig du! Ramlade in har via nagon blogg (kommer int’ ihag vilken….) och “fastnade”.
Vilken gullig fotbollslirare du har!
Som hemmafru och heltidsmamma till en 2 1/2-aring inser jag helt plotsligt och med (lite) fasa att varannanveckassystemet ar nagot som manga lever med.
Man kan sakert fa det att funka jattebra, du verkar positiv, stark och driftig. WOW!
Kikar in igen!
November 23rd, 2008 at 9:57 am
Asa Eden: Tack, vad kul att du tittade in! Och tack för superlativen
Ja, tyvärr är vi många som lever varannanveckaliv!