Att vänja sig vid varannanveckalivet
Minns första sommaren. I varannanveckalivet. Återföreningen efter 16 dagar. Jag och min tvååring. Hjärtat blödde. Förra året blev det bara 8 dagar isär, följde med till Bulgarien. I år lutar det åt 16 dagar igen… och det känns okej. Det. Trodde. Jag. Aldrig.
Peo firade 4-årsdagen på Gröna Lund.
Foto: Pelle T Nilsson
Andra om: semester, sommar, varannanveckor, föräldrar, saknad
May 3rd, 2010 at 8:52 pm
Sen jag bestämde mig för att inte längre ställa upp som “barnflicka” utan bara ta ansvar för mitt eget liv har lille L´s schema förstås förändrats. Han kan inte vara hos sin pappa lika ofta eftersom jag inte ställer upp och hämtar och lämnar. Istället har det blivit några extra dagar hos hans mor de två senaste månaderna. Häromdagen kom ett mail från lille L´s mamma. Hon tyckte det var orättvist att (hör och häpna) hennes egen son ska vara hos henne fler dagar per månad än hos sin pappa. Jag bara gapade. Vilken mor som helst vill väl ha sitt barn hos sig så mycket som möjligt. Det skär i hjärtat för de allra flesta att lämna bort dem varannan vecka. Men inte för henne. Helt sjukt att klaga över att ha sitt eget barn hos sig 18 av månadens 31 dagar. Jag blir mållös.
Förhoppningsvis går de 16 dagarna du tvingas vara ifrån Peo fort. De har ju nåt annat att lägga tiden på!
May 4th, 2010 at 7:34 am
16 dagar är mycket. Jag tror dock inte att det handlar om att du har vant dig utan att han är äldre nu och förstår vad som händer. Att han eller du kan ringa när ni saknar varandra. När dom är 2 är det ju lite annars. Sedan så är ju du personligen mycket starkare nu, du står på fastare mark och mår bra.
May 4th, 2010 at 4:03 pm
mm för mig väntar 21…. sjuuukt länge m tanke på situationen så lär jag inte ens höra från henne… Men som sagt, man måste vara positiv!
May 5th, 2010 at 8:33 am
Ja i år blir det 14 dagar för oss vardera att vara utan Isak och han är snart tre… På söndagar är jag helt slut (det ska jag inte sticka under stolen med) och unnar mig verkligen att vila ut men saknaden finns där KONSTANT. Jag är halv utan min son och exet säger samma sak. Men jag tycker det går bra ändå. Han är ju liten fast ändå stor på sitt sätt och jag tror verkligen att det går bättre när man som mamma och pappa kan prata med varandra och höras under tiden man är från barnet. Vi försöker också alltid “lämna över” och prata tillsammans med Isak om hur veckan har varit. Det funkar för oss än så länge. Jag kan inte ens tänka mig dem som aldrig får vara med sina barn. Hua…
May 5th, 2010 at 7:35 pm
Och nu när Peo är större kan ni ringa varandra.
Jag brukar få godnatt-sms från min 10-åring när han är hos sin pappa. Mysigt.
May 21st, 2010 at 6:30 pm
På ett sätt ger det mig hopp att höra det. Det här är första sommaren för oss, och jag (som aldrig varit ifrån min Sprallin en hel vecka, någonsin) fasar. För jag inser ju att det kommer att bli längre perioder än vanligt under sommaren, om vi ska kunna resa eller göra annat. Under våren har vi haft ett mycket väl fungerande schema med 2-2-3 dagar. Sexton dagar låter helt orimligt för mig, så som sagt, lite skönt att höra att det kan kännas okej.
July 29th, 2010 at 7:39 pm
E: Mållös var ordet. Man är så olika. Blir ibland extra tydligt.
Pernilla: Det egna måendet spelar stor roll. Absolut när det gäller att vara ifrån varandra en längre stund. Fast tycker nog inte att det har så mycket att göra med att han är äldre. Tänker inte på att han förstår mer nu, vet ju (precis då som nu) att han har det kanon hos pappan. Hihi, försökte ringa ett par gånger den här veckan, pappavecka - killen vägrar prata. Precis som att han är sur på mig för att jag är borta så här 16 dagar senare
Jannice: 21! Herregud. Ja, vad gör man. Att se positivt på saken hjälper till. Helt klart.
Superquinnan: Mm, saknad. På nåt vis vet man ju också att barnen mår bra. I vårt fall i alla fall. Och de “vet” ju inget annat, än varannanveckalivet. Kärlek och stabilitet räcker långt.
Annica: Vi rings lite grann. Inte ofta. Han är inte mycket för det där än. Men det kommer kanske.
Botilda: Ja, det gäller att hitta sin rutin, det som fungerar för just er. I början tyckte jag en vecka var långt utan Peo, galet. Sen kändes det okej. Första två-veckorsperioden tycktes superlång, men nu känns det också hanterbart. Om man kan ringas, få lite bilder och sånt under tiden. Men det bygger ju på att man har en bra föräldrarelation förstås.