Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksortnävea i ett ord såtr i. Det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet. Gnaksa färkct! Kolla här ocskå.
I dagens Klick! uttalar sig Jackie Ferm: “Det är 2009, inte 1958. Jävla kommunister! Jag tycker att det är mer privat att lägga ut sina barn och innersta tankar än att ha sex på tv.” Och så sjönk hon lite till.
Ja se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt, hurra.
Nej. Inte på gatorna i Stockholms innerstad där snön alltid förvandlas till brun snömodd. Det vill säga, de få gånger snön ligger kvar.
Peo har varit på tv-inspelning idag. Verkade ha kul. Jag visste inte att pappan, storasyrran och en tjej var med också. Det glömde pappan berätta för mig.
Aldrig i helvete blir detta en matblogg. Men idag lagade jag morotssoppa. Herregud vad gott. Peo var också chockad. Vi satt tysta, mm:ade, slurpade, med varm skinkmacka till. Obeskrivligt.
Glasögonaffären. En 12-poängare kommer in. Baggy jeans, vältränad, hela kittet. Frågar om han hittar något. Hur trevlig dialog som helst. Käkar middag ihop. Ses igen kvällen därpå. Och kvällen efter det. Får en kyss. Och… där dog det. Killen kan inte kyssas. Inte med mig i alla fall. Bara att gå vidare.
Peo vaknade fem i morse. Kissade på sig i köket efter frukost. Koma fick mig på fel pendeltåget. På dagis kissade Peo på sig igen, hemma en tredje gång. Sen vände dagen. Middag ute, 24 grader. Den som väntar på något gott…