Min förlossningsupplevelse

Ja, förlossningsjournalen berättar ju precis vad som hände. Jag ska här berätta hur jag själv upplevde det. Inget för känsliga. Har skrivit totalt utan hänsyn till andras kräsmagar. Det är den brutala sanningen.

Frågar du Pelle så upplever han det säkert på ett annat sätt. Han tyckte till exempel att 15 timmar på sjukhus kändes extremt länge. Tyckte det var jättejobbigt och ville helst bara därifrån. Han gick till entrén och rökte när han kunde, frågade mig om lov varenda gång. Han gick också ut från rummet varje gång de gjorde nåt mindre trevligt med mig, till exempel satte epiduralen, kanyl i handen etc. Men annars var han helt kanon, bara fanns där hela tiden. Han tvingade mig att dricka, höll om mig bakifrån på förlossningspallen, baddade min panna när jag bad honom, peppade i slutskedet och så vidare och så vidare. Hade inte klarat det lika bra alls utan honom, bara att veta att vi var två kändes tryggt.

Värkarna hemma kändes såklart väldigt mycket. Som väntat. Fast ändå hade jag ingen susning initialt hur mycket starkare de faktiskt skulle kännas längre fram. Hela räddningen var att jag visste att de gick över efter en viss tid. De höll i sig en halv minut i början och 1,5 min på slutet. Det jobbiga var när de höll i sig 1,5 min och kom typ var 4-6:e minut. Blev inte mycket vila mellan.

Det var en klar skillnad på förvärkarna och de riktiga värkarna. De sistnämnda innebar en helt ny smärtupplevelse. Andningen hjälpte, att andas lugnt och stilla, blunda och fokusera på värken. Ställde mig upp varenda gång, mest på hörnet av soffans bakre sida, så jag kunde luta mig fram över den och liksom begrava ansiktet. Precis så som jag gör när jag mår illa och begraver ansiktet i en mysig handduk som luktar tvättmedel. Tja, alla medel man kan ta till. Mycket mentalt, det där.

Vi hade tänkt se en skön film på kvällen. Då var värkarna i full gång. Vi valde mellan två. Den ena åkte på, men jag har inget minne av vare sig vad filmen hette eller vad den handlade om. Pelle somnade efter en stund och jag lät honom sova medan jag andades igenom varje värk. Jag skrev också ner på papper när de kom för att ha koll på intervallet. Synd att jag inte visste om loggnings-sajten som man kan använda. Men detta var ett bra sätt för mig att få kontroll över situationen och hålla mig till fakta, intala mig att det var så här det liksom var tvunget att vara. Blev en jätteskön trygghet, kontrollfreak som jag är.

Ringde till SöS vid midnatt och berättade att vi nog tänkte komma in i natt, men att vi avvaktade hemma ett tag till. De hade plats och sa att jag skulle ringa igen när vi skulle komma in. Pelle sov fortfarande och jag lät honom sova. Dumt om båda blev trötta och han kunde ju ändå inte göra så mycket. Han sa några gånger under dessa dygn hemma att jag kan ju ändå inte göra något. Antar att det känns ganska maktlöst för den andra halvan att hantera värkarbetet. Kan inte göra något och kan inte relatera till hur smärtan känns.

Väckte Pelle vid kvart i tre och sa att jag nyss ringt sjukhuset och frågat om de hade plats och att vi nog skulle komma in snart. När jag väl bestämt att jag inte stod ut längre och att det nog var dags att åka in, till och med då var jag tveksam om vi inte skulle stanna hemma lite till. Ville absolut inte gå och dra i nån korridor på läbbigt sjukhus. Pelle frågade flera gånger om vi verkligen skulle åka, för det vet ju bara du, älskling. Han tänkte likadant som jag, inte en minut längre än nödvändigt på sjukhuset. Men så kom en värk till och då kände jag att visst var det dags.

Åt lite hallonkräm medan Pelle ringde taxi och väckte Emma. Hade packat ner det sista i väskan innan jag väckte honom. Tog några få tuggor och andades ut varje värk som kom. Var aldrig rädd att det skulle gå för snabbt eller att nån bebis skulle ploppa ut på förhand.

När vi väntade på taxin och i taxin, så kändes värkarna riktigt jobbiga. De mattades inte av, kom med samma styrka. Inte avtog de heller när vi kom till sjukhuset. Förmodligen för att jag redan var 5 cm öppen då. Det var otroligt skönt att höra att det var så pass långt fortskridet i alla fall. Visste redan innan att det jobbigaste skedet är när man är öppen 6-7 cm. Hade bestämt innan att då ville jag definitivt vara på sjukhuset, för att hinna få smärtlindring i tid.

När vi blev avsläppta av taxin vid Förlossningen, så ringde Pelle på klockan och ner kom en barnmorska och hämtade oss. Vi åkte upp och klockan tre klev vi in på förlossningsavdelningen. Jaha, det var alltså här vi skulle vara nu ett tag. Än så länge stod jag ut någorlunda, det var ju ett par minuters vila mellan värkarna. Vi blev lotsade till ett rum, det kändes inte alls läskigt och sjukhuslikt som jag varit rädd för. Det var en säng, en fåtölj, en datormonitor, nåt skåp och ett handfat. Jovisst, det var lite lustgas och nån annan apparat, men det förtog inte känslan ändå.

Fick byta om till sjukhusets vita, stora särk med knappar på framsidan och så de där totalt osexiga stretchtrosorna med jättebinda i. Vattnet hade inte gått och jag blödde verkligen minimalt, så jag kom ihåg att jag tänkte att det måste vara ifall vattnet skulle gå. Så jag inte skulle blöta ner nåt.

Efter en stund kom barnmorskan in, den första av tre. Hon var jättegullig och hela situationen kändes ok med jobbiga, men hanterbara värkar. Hon fäste ett bälte runt min mage som skulle mäta värkarbetets intensitet. Hon lyssnade också på Peos hjärtslag och sa att han mådde bra. Därefter blev det dags att kolla hur öppen jag var. Jag sa att snälla säg att det är mer än 3 cm. Hon sa att Peo var fixerad och att jag var öppen 5 cm. Jag blev jätteglad. Då kanske det inte skulle bli grymt mycket värre än det här, var ju liksom halvvägs redan.

Vi lämnades åt vårt öde och värkarna fortsatte att avlösa varandra. Kände mig glad att de inte stannade av så där klassiskt som de gör för många. Tänkte att det nog var för att jag var så pass öppen redan. Smärtan blev gradvis värre. Jag hade min TENS-apparat på mig, men det kändes inte som den hjälpte ett dugg alls. De kom in med nypon- och fruktsoppa. Fick i mig lite nyponsoppa trots att det tog emot att dricka den. Fruktsoppan smakade vidrigt, som söt äppelpaj.

Vid fyra-tiden började det bli riktigt jobbigt. Barnmorskan föreslog att jag skulle duscha. Vi gick iväg med gåstolen, fick stanna några gånger för att andas igenom värkarna. Jag hängde mig över gåstolen varje gång och försökte tänka positivt. Duschen var ok, men vattnet blev aldrig riktigt varmt. Det kändes bara ljummet, så jag tyckte att jag spände mig mer än jag slappnade av. Pelle höll på att svettas bort i bastun och öppnade fönstret lite. Jag fräste att han fick stänga till, att jag frös av det kalla vattnet. Satt kvar i duschen en stund, det fanns en pall där som det kändes läbbigt att sitta på med naken underkropp. Pelle räckte mig en handduk, jag klädde på mig och sen vandrade vi tillbaka till rummet med gåstolen.

Vid fem-tiden blev värkarna ännu mer intensiva. Ville ha smärtlindring. Fick prova lustgas, kändes kymigt. Jag tyckte inte de hjälpte riktigt mot smärtan. Dessutom var det otäckt eftersom jag hela tiden var jätterädd för att må illa. Något jag tjatade om för samtliga barnmorskor, bad dem komma med tips om hur jag kunde undvika att kräkas. De tyckte inte jag skulle fundera på det, skulle jag kräkas så skulle jag. Inte precis vad man vill höra när man är rädd för det.

Vd halv sex hade jag bara öppnats 1 cm till, blev ledsen när de sa det. Fortsatte med lustgasen. Påverkades nog en del, hörde själv att jag sluddrade. Totalt blev det två timmar med lustgas, kändes mycket kortare. Nångång härikring punkterar barnmorskan hinnblåsan så att värkarbetet ska accelerera lite. Det splaschar inte något vatten, rinner väl en del. Värkarna är jobbiga. Provar olika ställningar. Gåstolen, halvsitta på sidan i sängen med saccosäck mellan benen, sitta på boll och luta sig mot sängen. Nu är det riktigt jobbigt. Barnmorskan säger till mig att jag ska försöka kissa, en fylld urinblåsa förhindrar värkarbetet. Pelle och jag går iväg till toaletten. Jag kissar och det kommer en del blod, får byta binda.

Vi går tillbaka. Allt går väldigt sakta, det känns tungt och jobbigt att ha ont. Tycker det trycker på nedåt i värkarna. När vi kommer in på rummet testar jag förlossningspallen. Pelle sitter bakom i fåtöljen och jag försöker hitta nån bekväm sittställning där man slappnar av. Svårt. Sitter där en knapp timme, andas lustgas som inte hjälper så vidare värst.

Vid halv åtta kommer en ny barnmorska tillsammans med en student. Trots att jag skrivit i mitt brev att jag inte vill det. Men jag bryr mig inte överhuvudtaget. Det känns tvärtom skönt att det är en till där som kan ta hand om mig.

Nu är jag öppen 6-7 cm, tydligen är huvudet ovanför spinae-taggarna, där man mår illa när barnet passerar. Det säger de inte, det läser jag efteråt i förlossningsjournalen. Nu är det grymt jobbigt och jag vill ha smärtlindring som hjälper ordentligt. Vi pratar om epidural. Jag frågar om det stannar av värkarbetet mycket. Pelle vill inte att jag ska ta det, eftersom det drar ut hela processen. Men jag vill ha det och undrar hur snabbt jag kan få det. En knapp timme senare kommer narkosläkaren och lägger epiduralen. Pelle går ut, precis som han gör varje gång det sticks i mig.

Epiduralen hjälper inte på en gång och jag längtar tills den ska ge resultat. Efter en stund känns det lite mer ok, sannolikt för att värkarna inte är lika starka och täta längre. Som väntat. Men jag njuter, lite vila! Barnmorskan säger att vi ska upp och gå. Vi går ut i korridoren och vandrar ända längst bort. Jag stannar några gånger när det kommer värkar. Känner att benen inte är riktigt som de ska efter epiduralen, men det går att gå ändå.

Benen domnar bort mer och mer och jag får svårt att få med dem när jag ska byta ställning eller flytta dem. De lyder inte. Vid halv elva får jag värkstimulerande dropp för att det hela ska komma igång igen. Nu har de också satt fast en grej i Peos huvud som registrerar hans hjärtslag. Det fattar jag inte förrän långt efteråt när nån visar sårskorporna i hans huvud.

Jag får mer och mer ont på en speciell punkt på vänster sida, vid ljumsken. Epiduralen tar inte där. Stönar och vill att de ska fixa det. Gör ohyggligt ont. Narkosläkaren bedömer att en ny epidural inte hjälper. Barnmorskan säger att detta tyvärr händer. Det vet ju jag med. Nånstans tänker jag att det är otroligt skönt att jag har epiduralen, för annars hade jag haft den smärtan i hela underlivet, inte bara på den onda punkten.

Försöker kissa igen, det går inte. Tydligen gör epiduralen det här med en. Jag får ligga ner med fötterna ihop. De kör in en slang i urinröret och tappar ut 3 dl urin. Pelle har förstås gått ut när de gör det här.

Det gör otroligt ont och jag mår lite småilla då och då. Försöker rapa, kan inte dricka något, Pelle tjatar och jag dricker ändå. Enbart för att jag vet att jag måste och för att alla runtomkring vill att jag ska det.

Jag gnyr och vrider mig som en ål. De tar bort det värkstimulerande droppet då värkarna känns rent ut sagt för jävliga. Nu är det som allra värst, värkarna kommer tätt, tätt. Vid tolv är jag helt öppen 10 cm. Huvudet är nu nedanför spinae-taggarna, vilket jag vet först efteråt när jag läser förlossningsjournalen. När vi hör det blir vi glada, tror att det snart är över. Vi vet inte att det är fem hela timmar kvar...

Vid halv två kommer den tredje och sista barnmorskan in med en student. De är jättetrevliga även de. Jag är inne i dimman och gnyr och svamlar om att det gör ont på den där vänstra punkten. Vill bara att smärtan ska försvinna, tänker inte så mycket på Peo. Helt uppe i mig själv. Vill ha mer epidural och får det. Får även värkstimulerande dropp. Värkarna fortsätter att kännas överjävliga. Sätter mig på pallen, droppet tas bort när värkarna nu avlöser varandra utan uppehåll.

Jag tappas på urin igen. Barnmorskan säger att det är nån kant som ska över Peos huvud därinne för att han ska kunna komma ner ordentligt. Han sitter liksom lite fast innanför den. Hon för över den över hans huvud vid den kommande värken. Tydligen ligger han lite på sniskan och hon vill att han ska vrida sig lite till för att han ska komma rätt och framförallt lätt ner och ut. Fastän det går trögt så stressar de inte på nåt. Inte jag heller. Vi vet alla att det är för att min kropp ska hinna med och inte gå sönder därnere. Och för att Peo måste hamna i rätt läge.Tja, alla vet kanske det utom Pelle, som är skitstressad över att inget händer. Han klättrar alldeles säkert på väggarna, medan jag själv inte ens märker att timmarna flyter förbi. Tappar verkligen tidsbegreppet helt och hållet. Har fokus på varenda värk och vilar järnet mellan dem. Blundar hela tiden och tycker att det är skönt att det är så tyst. Skiter fullständigt i att jag ser för jävlig ut; blek, tjock och halvnaken med grimaserande ansikte. Inget hörs utifrån korridoren eller andra rum. Är förvånansvärt medveten om allt som händer i rummet. Tror jag åtminstone. Har superhörsel och lyssnar intensivt, om än omedvetet, på vad barnmorskan och studenten säger. Vill ha koll. Pratar med dem emellanåt, frågar saker, ber Pelle göra saker. Har hela tiden koll på var Pelle befinner sig. Han är duktig på att säga om han lämnar rummet för att röka.

Vid fyra-tiden försöker de få mig att variera ställning, att sitta på förlossningspallen. Jag vill inte, det tryckte inte på så mycket nedåt när jag gjorde det. Kan inte riktigt slappna av i benen, så jag vill sitta kvar upprätt i sängen, lite på vänster sida (precis så som jag suttit hela graviditeten när jag dragit upp benen under mig). Det känns som att det trycker på bäst nedåt då.

Vid fem-tiden kopplas det värkstimulerande droppet på igen. Barnmorskan säger åt mig att det är dags att börja krysta. Äntligen! Jag får sätta mig upp i gynställning och hålla händerna i särskilda säng-handtag som är konstruerade för detta. Barnmorskan säger åt mig att krysta allt jag kan vid varje värk. Vid det här laget tänker jag inte på att det gör ont. Vet inte om det är för att det inte gör det eller för att jag är så upptagen med annat. Har svårt att avgöra när värken kommer. Det är epiduralen. Vill vara duktig och göra som barnmorskan har sagt, att ta i direkt när värken startar. Men jag har svårt att avgöra när värken kommer, så jag ber barnmorskan säga till vid varje värk så jag kan ta i från början.

Krystar nästan en hel timme, men det känns mycket kortare. Barnmorskestudenten säger att hon vill trycka på min mage så att Peo får hjälp på traven. Jag säger ok. Hon pressar hårt under en värk och det ger resultat direkt. Ett par värkar senare, kl 18.06, är Peo ute.

Peo skriker ingenting och är ganska blålila. Han får lite syrgas och barnmorskan gnider honom lite smått brutalt. Efter en stund skriker han till och jag känner en lättnad. Allt är ok. Han ligger ganska långt ner på min mage, men jag vågar inte flytta honom. Han ser så skör ut och jag vet inte hur man gör när han ligger på mage. Väntar till barnmorskan lyfter upp honom lite mer.

Jag är jätteglad och känner en obeskrivlig lycka. Det är klart! Han är ute! Jag ser denna perfekta lilla varelse med urgulligt ansikte. Ser inte alls att Peo har ett cone-head. Huvudet har pressats ihop så det är ganska avlångt på snedden, eftersom han låg lite väl på sniskan på vägen ut. Pelle ler också och har tårar i ögonen. Han frågar vad det blev och barnmorskan säger att hon inte vet, hon har inte kollat ännu. Sen kollar hon och säger att det blev en kille. Vi pratar med Peo och pussar varandra och allt känns obeskrivligt bra. Lycka!

Jag får klippa av navelsträngen. Pelle ville inte, det har han sagt innan. Trodde inte heller jag skulle vilja det, men det vill jag verkligen. Det är superspännande! Är lite rädd att jag ska klippa av Peos snopp som jag ser skymta därunder. Barnmorskan försäkrar mig om att hennes hand blockerar den möjligheten. Peo ligger kvar på min mage och intill mitt bröst. Han suger tag lite, men är inte så vidare värst intresserad.

Åtta minuter senare är moderkakan ute. Både Pelle och jag hade bestämt att vi inte ville se den, men jag ångrade mig. Den var pytteliten! Bara 3 x 5 cm. Hur Peo kan ha fått plats därinne är en gåta. Jag har inte någon bristning alls och är jättepigg. Hög på endorfiner, antar jag.

En stund senare följer jag på svaga ben med barnmorskestudenten till duschrummet. Jag känner att jag trots allt är ganska energilös. Tvättar mig med de oparfymerade produkterna sjukhuset har, inte med de grejerna jag tagit med mig. Det känns viktigt.

När jag kommer tillbaka står det nyponsoppa och smörgås på rummet. Smakar supergott, även om jag inte direkt är kanonhungrig ännu. Äter mest för att jag borde.

Vid halv nio sa barnmorskan att hon tyckte jag skulle prova att amma. Jag sa att jag inte trodde att jag hade någon mjölk. Men när hon klämde på min bröstvårta kom det lite genomskinlig råmjölk. Och Peo suger på mitt bröst som om han inte gjort något annat tidigare. Han bajsar också. Barnmorskan tar tempen och den är helt normal. Allt känns underbart!

	Värkarna När värkarna började fattade jag direkt att nu var det äntligen igång. Jag var hemma så länge det bara gick. Läs mer här!