|
Jag är tokgravid! Min graviditet 1-3:e månaden 4+2 
Grinade häromkvällen och vips så var näsblodet ett faktum. Fick ligga på toagolvet med huvudet på vågen och trycka en rulle toapapper under näsan innan det slutade forsa. Blev så rädd. Idag var jag ute och sprang och mådde konstigt. Orkade inte. Inte för att jag sprungit så mycket alls sen jag träffade mitt allt här i världen. Han tränar ingenting alls. Tyvärr "smittade" det mig lite, kanske beror det på min dåliga karaktär.Hursomhelst, jag sprang i spåret och mådde allmänt skit. Sådär som det brukar kännas när man motionerar. Kondisen var som bortblåst och jag mådde illa. Mensen skulle komma idag. Brukar faktiskt hjälpa att röra på sig då. Så var då äntligen de 6 km till ända. Lägger mig och stretchar lite. Och så börjar näsblodet igen. Då inser jag, som aldrig brukar blöda näsblod, att något är annorlunda i kroppen. Jag som har järnkoll på min 30-dagarsklocka. 4+6 Jag har stenkoll på min kropp. Vet exakt när ägglossning, mens och annat ska komma. På dagen. Men konstigare saker har hänt. Så jag har varit supertydlig med Pelle från dag ett att jag inte är den som gör abort. Speciellt som han uppenbarligen är fertil och jag bara har fyra och fembarnsfamiljer på min sida. 
När mensen uteblev för femte dagen i rad var jag säker. Men köpte ändå ett Clearblue-test. Kissade och lämnade det på handfatet. Han fick kolla. Jag är tokgravid! Plustecknet hånade tjockt och svart, inga tveksamheter där inte. Glädje, tårar, förvåning. Massor av känslor. Jag är superglad att jag kan bli gravid, att det är ett litet embryo därinne som vi fixat. Måste ju vara ett extremt fint exemplar med oss som grund. Men jag är också ledsen för jag vet att han inte är lika långt fram som jag i barntankarna. Vi skulle flytta ihop och gifta oss först. Tankarna virvlar runt.6+2 Hu, vad skit jag mår. Och ändå mår jag nog tipptopp jämfört med flertalet andra nyblivna gravida. Gravid. Jag gravid?! Äntligen. Eller? Det är skrämmande att tänka att en liten "alien" parasiterar i mig. Har vaknat ett par gånger mitt i natten och undrat vad han gör därinne. De flesta andra jag hört som är gravida har sagt att barnet är lugnt om dagarna när du själv rör på dig och lever loppan när man är still och ska till och sova. Undrar om det blir så. För jag tycker det spänner och stramar och trycker hela tiden. Ständigt svagt illamående. Vem har sagt att det bara är på morgonen?! Det är okej precis när du går upp, äter lite och ungefär en timme senare så sätter värstingattacken in. Ska jag kräkas, kura ihop mig, gå omkring, ringa några samtal så jag kan tänka på annat... Vill göra allt och inget. Jag önskar Pelle kunde stanna hemma från jobbet och killa mig på ryggen. Blir arg när han bara kan gå upp och glatt pussa hejdå och susa iväg. Jag orkar inte röra på mig. Får ofantligt dåligt samvete när sms:t kommer en timme senare; "du har väl inte gått och lagt dig igen?". Vad vet han? Kom igen när du har nån i dig som vräker ut hormoner i kroppen. 7+3 
Okej, nu mår jag riktigt dåligt. Vaknar, går upp på en gång och försöker äta nåt innan det slår till på allvar. Ibland tar jag med saltiner till sängen ifall det redan är för sent. Inte för att det hjälper, men ändå. Jag flög igår och i förrgår. Det gick okej. Vatten, minttabletter, banan och spypåse redo. Eftersom jag hellre skulle dö än kräkas i en liten flygkabin, så tror jag ju inte att den kommer att behövas. Men det känns tryggare liksom. Igår var jag tvungen att jobba till sju, helt slut när jag landade och kraschade i soffan. Middag? I don't think so. Skalar ett litet äpple, eftersom jag numera inte kan äta skal, och delar i tusen bitar. Äter med gaffel i minituggor innan jag somnar.Imorgon begravs mormor. Det känns tungt. Jag bävar för att må psykiskt dåligt av det hela, kombinerat med det ständiga illamåendet. Tänker ta med mig russin och minttabletter. Försöker komma på nån "lyckotanke" som jag kan ta fram när det känns som jag måste rusa ut. För det kan man ju inte göra när det är begravning. 9+2 Vi var och skrev in oss i veckan. På nån 80-talsinredd mottagning. Fick reda på av barska barnmorskan att man kan äta allt. Inget hyns här inte. Ska jag väga mig? Eftersom jag går ner i vikt. Men nej, behövs inte. Hon försökte få blod ur armen, men det sket sig. Aj. Mina möten börjar redan nio den här veckan, dessutom flyger jag två gånger också. Hur ska det gå till? 11+4 Hur mycket skit klarar han egentligen? Jag är en äkta fullblodsbitch i ena stunden och klängigt kärlekskrank i den andra. Frågade om han vill ha mig i alla fall. Klart han vill. Trots att jag bitchar när magen känns helt död. Blir så frustrerad. Ni tjejer vet vad jag menar. Förstoppning är inte kul. Inget hjälper. Tarmarna funkar inte. Spelar ingen roll om man käkar fibrer och öser på med vatten, de rör sig bara inte. Jo, jag har läst om det, men vad hjälper det. De funkar ändå inte. 13+0 
Nu har det gått tretton veckor. Forskningen säger att då är det mindre risk att nåt skiter sig. Men jag vill inte att vi ska berätta än. Tänker vänta tills femtonde veckan. Så det så. Inte för att jag varit rädd alls att lillplutten inte skulle bita sig fast. Utan för att det inte syns nånting än! Vill inte säga att jag är i fjärde månaden med platt mage. Brösten ska vi inte prata om. En av bonusarna är väl att jag ska få större bröst?! Känner mig grundlurad.13+5 Mår lite illa, men inte jätteilla. Skulle kunnat klara att inte berätta för Lotta. Vi var och shoppade sju timmar på stan. Gick vägen med minttabletter och vatten. Trugade i mig två tuggor på lunchen vi hade med Lovisa på Créme. Gick med nöd och näppe. Som vanligt mår jag mest dåligt över att jag inte äter lite hela tiden. På kvällen gick vi på bio på Medborgarplatsen. Men först mat på vitlökshaket Bröderna Olsson. Jippie. Fick ner två tuggor där också. Pelle sparkade mig under bordet hela tiden. Till slut sa jag att "du kanske märkt att jag inte är så jättesugen på mat, det är för att jag är med barn"... Så gick det till när den första i min närhet fick reda på nyheten. Vid det laget visste elva av Pelles vänner. Men det visste inte jag.
|
