|
Från den sköna lagom-känslan till för stor... Min graviditet 7-9:e månaden 28+0 
Halsbrännan håller i sig. Det är till och från. Vissa dagar mycket, men mest inget alls. Magen syns ordentligt nu. En fotboll på magen. Vid nyår, dvs sex och en halv månad gången, började en svag linje synas på magen. Den syns lite starkare nu, går till och med över naveln.På jobbet är det tokmycket. Efter Idrottsgalan för en vecka sen höll jag på att stupa. Inte samma kväll, utan dagen därpå. Fick åka hem från jobbet och lägga mig och sova. Mådde skit. Om två veckor är det Ombudsgalan. Två veckor efter det startar Melodifestivalen och när den är över går jag på mammaledighet. Som det är tänkt nu blir det då tre veckor ledigt före Tarzan kommer. Mötte en av tjejerna i mammagruppen på MVC. Vi var där på koll bägge två, hon ska ha två veckor efter mig. Hennes mage syns knappt nåt alls, nästan värre än mig. Nu är det mindre än tre månader kvar. Ingen järnbrist. Tarzan växer exakt på kurvan och hjärtat slår snabbt snabbt. Ska nog köra dyktekniken, tror jag. Inte profylax, vet inte. Har i alla fall fått journalen nu äntligen. 29+0 Nu känner jag mig riktigt stor. Inte gigantisk, men det börjar övergå från den där sköna lagom-känslan till för stor. Med tanke på utrymme i magen och möjligheter att andas. Riktigt jobbigt på morgonen, flämtar för ingenting. Börjar bli oskönt att sitta, ligga, you name it. Tarzan sparkar en hel massa ständigt. Börjat hålla igång lite längre vid sängdags. Förut lugnade han ner sig nästan omgående om jag la mig ner. Men glöm det nu, nu är det disco åt alla håll. Pelle tycker fortfarande att det känns läskigt att höra att det rör sig, vill inte alltid känna med handen. Önskar han ville det, dela upplevelsen, men jag får respektera att han tycker det känns läbbigt. Han önskar att han kunde födas nu och bli ett år bums. Bebistiden är tydligen traumatisk? Well, nu har jag gått upp typ 7 kg. Borde vara stenfokuserad på ett stort jobbevent som ska genomföras i helgen. Det äger rum till helgen, men jag har svårt att koncentrera mig. Har lagt över mer på vår byrå och ska inte ha något konkret uppdrag under kvällen, vilket känns underbart. Fast jag kommer ändå att vara stressad för att allt ska fungera, så funkar jag tyvärr. 30+2 Det går länge mellan gångerna som jag skriver. Både här i dagboken och i bloggen på nätet. Det är så mycket på jobbet och även om jag tar det lugnare nu än i vanliga fall, så prioriterar jag tv-tittande och softning än att sitta vid datorn lite till. Tarzan håller på massor inne i magen. Han kravlar omkring och huvudet är mest precis till vänster om naveln. Han trycker och bökar och ibland gör det nästan ont. Ibland mår jag dåligt rent fysiskt av det, kan inte avgöra om det beror på att han trycker inåt eller vad det är. Det gör bara konstigt ont. Idag åt jag lunch vid kvart i ett och ännu har jag inte ätit något, så här kvart i nio på kvällen. Får dåligt samvete att jag inte ger Tarzan näring, men jag är verkligen inte hungrig. Och då ska man väl inte tvinga i sig något? Igår var jag superhungrig, köpte pizza och drog i mig halva den plus en CocaCola. Tänk vad dagarna skiljer sig åt! Det är konstigt. Magen är konstig ibland. Det går länge mellan gångerna om man säger så. Kissar mest hela tiden, fast jag är dålig på att dricka. Jobbigt att ha snickarbrallorna på sig (militärgröna som jag lånat av Hanna), för man kan inte ha tröja över och måste fixa lite. Men de är sköna! Har sandpapper i munnen hela tiden, ofta på natten också. Men det är så svårt att tvinga sig när man inte är direkt törstig heller. Jag har fortfarande bara gått upp 7 kg, blir orolig att jag inte går upp mer. Undrar vad Tarzan slutar på? Ska på mätning imorgon och framförallt också kolla blodvärde. Barnmorskan försökte få mig att äta järntabletter fastän jag hade bra järnvärde tidigare. Jag sa att jag inte ville förrän provet visar att jag borde. Man kan nämligen må illa och bli hård i magen. Allt för att undvika illamående. Räcker med ständiga mättnadskänslan. Har jättestort behov av bekräftelse från Pelle. Känner att jag måste vara nära honom så mycket det bara går, ta på, och vill att han ska hålla en hand på mitt ben, massera mina fötter eller vad som. Vara nära. Trygghet. Vill hela tiden berätta för honom om hur det känns, vill inte vara ensam om det. Känns av någon anledning viktigt. För att jag inte pratar med någon annan om det? Lite kontakt med vännerna på ön, lite kontakt med de som bor här. Känner inte det behovet. Vill bara vara själv. Med Pelle. Utan Emma. Varför? Har inget jättebehov av sex, känner mig väl inte direkt supersexig. Mer fin med min fina, välrundade, lilla mage. Är rädd ibland att Pelle tycker att jag är stentråkig, föreslår aldrig något roligt, uppmuntrar inte att vi ska gå på bio, överraskar inte med middag när han kommer hem. Och som jag älskar honom! Är rädd att jag visar det dåligt! Att jag bryr mig så mycket som jag gör. Imorgon är det föräldrarutbildning del 1 av 3. Känns kul. Men också tråkigt att inte Pelle verkar se fram emot det. Han skulle hellre jobba än att gå på det, vet att han går med enbart för min skull. Det är i och för sig kärlek. Tror ändå det är bra att vi går tillsammans på de här tre gångerna, handlar om mental förberedelse också på vad som komma skall. Jag är inte redo. Idag började jag grina när jag mådde lite konstigt, mådde illa när Tarzan tryckte konstigt. Tyckte lite synd om mig själv, fick kramar och tröst av Pelle. Kändes lite bättre, men det kommer över mig ibland att "hjälp, jag ska föda barn snart". Det är läskigt att få den känslan, jag fattar helt enkelt inte att det bara är två månader kvar. Kan bero på att jobbet går i supertempo och det finns mycket annat än bebis att fokusera på. Började att skriva ned för några veckor sedan, hur jag vill att det ska gå till på BB. Måste slutföra det, för att bli lite lugnare mentalt. Ska hyra TENS-apparat och köra dyktekniken. Tror jag. Vad fan vet jag, jag har väl inte gjort det här förut!? 30+5 Var hos barnmorskan i förrgår. Hon kände på lillplutten och sa att det inte blir någon stor bebis. Har hamnat lite under standardkurvan i journalen. Nu har jag järnbrist också. 32+1 
Trettiotredje veckan. Åtta veckor kvar. Det är sjukt vad snabbt det går. Tarzan ligger mest med huvudet uppåt åt höger. Han slår med alla kroppsdelar, speciellt till hög schlagermusik. Höll på i bästa pappa-anda under hela showen i Leksand i helgen. Kanske berodde på visselpipan. Hoppas han får några drag från mig, inte bara pappas dominanta stora mun och pliriga ögon. Fast det blir förstås en fin bebis.Jag mår okej. Det stretar och spjärnar i magen, han rör sig väldigt mycket. Det är full cirkus från morgon till kväll. När pappa kommer och ska känna slutar han ofta, undrar om det är hans höga röst? Det är svårt att andas. Känns som jag inte får luft. Har fortfarande inte köpt någon gravid- eller amnings-bh. Det behövs nu, men jag hittar ingen 80C! Så j-a tråkigt. Så jag går med min för tajta 75B i väntan på att få komma hem och ta av den. Det första som händer hemma innanför dörren är 1) kissa, 2) ta av brallorna, på med mysbyxorna från Topshop och 3) av med bh:n. Livets njutning! Sen känns det lite lättare. Tills man käkar mat, tar ungefär en timme innan den riktigt tunga mättnadskänslan kommer. Inte att leka med. Har nu i dagarna börjat få ont baktill i bäckenet på höger sida. Kan vara för att jag ofta sitter i samma ställning, "konstigt" åt vänster med vikta ben under mig. Lättare att andas då. Är ganska övertygad om att jag har järnbristanemi. Hjärtklappning, andfådd för minsta lilla, yrsel, hela kittet. Jag åt järnkapslar några dagar förut och det hjälpte, men blev hård i magen. Dricker för dåligt! Slutade innan helgen till Leksand och då blev jag andfådd igen. Så nu ska jag "börja" med kapslarna igen. Tro inte att jag sväljer hela, jag delar och häller ut på sked. Sväljer ner med massor av vatten. Åker inte till Melodifestivalens andra och tredje deltävling i Karlstad och Karlskrona. Men jag åker förstås till Göteborg och sen är det ju finalen i Stockholm. Den missar man inte. Håkan på jobbet täcker för mig. Känns verkligen jättebra. 32+3 
Vi var på sista föräldrautbildningen idag. Vi var på info om föräldrapenning igår. Nästa vecka info på SöS. Jisses. Efter "utbildningen" gick jag upp till barnmorskan för varannan-veckan-kollen. Han är liten! Ca 30-35 cm och 1,8 kg bedömde hon. Ligger fortfarande likadant i säte med huvudet uppåt höger och rumpan nedåt, alltså med ryggen mot min rygg. Hon tror att han kommer väga 2,8 kg ungefär när han föds. Jag vill att han ska väga lite till, känns mer motståndskraftigt. Imorgon tar min kollega och hans fru ut sin dotter med kejsarsnitt som också är liten.Pelle är inte orolig, i alla fall förmedlar han inte det till mig. Han säger bara till mig att äta och att Tarzan kommer lägga på sig sen, "min son kommer på slutet". Känns skönt med lite pepp och när han säger "sin son". Låter så stolt liksom. Jag känner mig konstant mätt, just nu står maten nästan upp i halsen. Ibland får jag den där härliga hungerskänslan, men inte ofta. Då vill jag helst frossa på choklad eller glass, för jag vet ju att jag inte orkar både och. Men men, det är inte mycket att välja på. Äter en vitamin, en folsyra och en järnkapsel (uthälld på sked) varje dag. Sällan frukt och grönsaker. Men barnmorskan säger att han får den näring han behöver. Vissa bebisar blir bara inte stora och jag var ju liten med mina 2,9 kg. Beror alltså på mina gener. Plus att jag är liten i kroppen och huvudet slutar växa när han är lagom för att "komma ut". Annars kommer han ju inte ut. Jag har gått 227 fulla dagar av 281. Jag är i vecka 33. Jag har gått 32 fulla veckor och 3 fulla dagar (32+3). Jag är i 8:e kalendermånaden. Beräknad förlossning: Sön 16 apr 2006 (54 dagar kvar). 37+6 Jaha, ja, då är det snart 39:e veckan. Sjukt snabbt har det gått. Är inte överdrivet... nånting. Rädd, förväntansfull, trött på att vara gravid. Ibland känns det förstås mer, trött i fötterna, i ryggen, trött, trött, trött, mätt. Men jag mår läbbigt bra faktiskt för att ha en trekilos-klump i magen. Han bökar runt, kickar och gröper därinne. Mår oförskämt bra och det känns inte som han tänker komma ut på ett bra tag. Jag har ju ganska långa cykler, så det dröjer säkert över tiden. Lika bra att ställa in sig på det, så man inte blir trött på att vänta sen. 
Att sluta på jobbet kändes helmysko. Sa tack och hej till Visby den 6/3. Sen flög jag inte dit nåt mer. Jobbade sista dagen i Sundbyberg den 24/3. Men ingen brydde sig direkt, beror kanske på att jag inte gjorde nån grej av det. Ingen fika eller så. Stenförkyld också, första gången under hela graviditeten. Pelle var förkyld och honom kysste jag vilt.Magen har växt massor senaste veckorna. Har gått upp totalt 11 kg. Nu tycker folk, och även vi själva, att jag är ganska stor. Men inte megastor. Brösten märks ingen skillnad alls. Inte ömma, inte större, bara marginellt kanske som innan. Ingen mörkare vårtgård. Vi har köpt allt vi behöver. Skulle vilja fixa små frottéhanddukar bara. Och ett litet örngott till kudden i vagnen. Sen får man köpa det där extra. Parasoll till vagnen, babysitter, fan och hans moster. Men blöjor och allt annat är på plats. Monterat och klart. Vi är redo. Fast kanske inte mentalt? Jo, det är vi nog, men gud vad snabbt allt går. 39:e veckan nu! Tarzan, here you come. 39+6 
Idag är Peo beräknad. Men ingen bebis. Har äntligen packat väskan till sjukhuset. Necessären och det allra sista fixar jag när vi åker in.41+0 Dagen för förlossningen och dagen då Peo föddes! Det blev verkligen inte mycket skrivet sista veckorna. Inte tvättade jag fönstren, inte planterade jag om blommorna. Jag bakade bröd, chokladsnittar och kladdkaka (som jag åt upp på en gång), gjorde lasagne och köttbullar och fryste in. Det enda som var jobbigt sista veckorna rent fysiskt var att det var oskönt att sova. Fem kuddar hjälpte till lite grann, men inte helt. Sen gjorde det ont på nåt konstigt sätt i skelettet/ryggen när jag låg ner också. Svårplacerad smärta. Fick vända mig om massor av gånger på natten. Blev extremt mätt för ingenting. Fick inte ner mycket och var många gånger inte hungrig alls trots att det gått många timmar sen senaste måltiden. Men precis allt var värt det för den lilla underbara pliringen som kom ut. Vår lilla Tarzan, som vi bestämt innan skulle heta Peo. Och det var en Peo. Vår första son.
|
